Vi blev återinlagda den 2 juli pga att jag tyckte att Lise inte rörde sig som hon brukade i magen. Pratade med barnmorskan på spec mödra här i Piteå som då ville att vi skulle köra en kurva. CTG blev inte godkänd pga för lite fosterrörelser hos foster två, dvs Lise.

Vi hade sådan tur att Nadine (läkare som vi ju täffat tidigare i Sunderbyn) var på plats i Piteå till klockan tolv (vi körde kurvan halv tolv), så hon kikade på den och bestämde sig för att göra ett ultaljud. Enligt ultaljudet mådde båda barnen bra, de hade bra flöden i navelsträngarna men Nea (ettan) hade lite lite fostervatten. Vi fick då köra en ny kurva medan Nadine tog kontakt med Åke som var i Sunderbyn den dagen. Tillsammans bestämde dom då att vi skulle återinläggas på BB för fortsatta kontroller. 

 

Det var bara att ringa Adam som var på jobbet och säga att det skulle bära av igen. Strax efter ett lämnade jag sjukhuset i Piteå och åkte hem för att duscha och äta lunch och Adam mötte upp hemma.

Vid tre var vi på förlossningen i Sunderbyn för ytterliggare en kurva. Denna gång blev den godkänd men Lise rörde sig ändå inte som hon brukade. Det togs en massa prover och sattes nålar, vi hade världens trevligaste barnmorska - Marie - som gjorde allt mycket enklare. Vi fick ett enkelrum på BB och sedan tyckte Marie att vi kunde fara ut och äta middag bara vi var tillbaka till klockan åtta för att köra en ny CTG-kurva.

 

Så dagen därpå var vi åter på förlossningen strax före tio för att köra en ny kurva (som fortfarande såg bra ut) vi gjorde en vaginalundersökning som visade att jag var öppen fyra centimeter. Då tittade doktor Vivianne (som vi ju träffat förut och är väldens goaste) in. Hon ville också känna och beslutade sig direkt för att det inte var något att vänta på - vi skulle ta hål på hinnorna (till Nea förstås) och sätta skalpelektrod.

 

Sagt och gjort, klockan elva ganska precis fick jag byta om till nattskjorta, nättrosor och världens största binda för nu skulle det bli blött. Kvart över elva tog Marie (min barnmorska) hål på hinnorna och fäste elektroden på Neas huvud. Blött blev det, men det var inte det västa för det fortsatte ju att sippra fostervatten i flera timmar efteråt, då känner man sig ju inte så fräch direkt.

 

Jag hade en del sammandragningar innan hinnorna togs, men direkt efter kom värkarna, och dom kom tätt - en minuts mellanrum redan från början. Hela tiden hade vi koll på tjejerna, Nea med sin skalpelektrod och Lise med "vanlig" CTG-dosa. Värkarna ökade i styrka och vid undersökningen klockan ett var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter frågade Marie om jag inte vill pröva lite smärtlindring. Herregud tänkte jag, det går ju inte, om jag bara är öppen fyra centimeter och behöver smärtlindring redan(!) kommer jag ju inte ha kvar något tills det börjar göra ont på riktigt (även om det redan gjorde riktigt ont!). Men halv två gav jag med mig och sa att jag kunde testa lustgas, vilket tog udden av de värsta värkarna men gjorde mig både yr och illamående, så vi slog av den och jag använde bara syrgas.

 

Nu var det även skiftbyte på förlossninggen och vår nya barnmorska Emma (som vi ju så klart också träffat tidigare) tog över.

Kvart i tre gjordes en ny undersökning, fortfarande bara fyra centimeter (det här kommer aldrig ta slut!), blodtrycket steg (170/105) och jag önskade EDA. Klockan tre kom narkosläkaren och stack mig i ryggen (vilket inte känndes ett smack) och jag fick även blodtryckssänkande medicin intravenöst. Eftersom jag fortfarande inte öppnat mig något mer än då vi körde igång, kopplades även ett värkstimulerade dropp på.

Droppet ökades succesivt och tack vare ryggbedövningen (som dock tagit lite snett eftersom jag inte hade någon känsel alls i vänster sida men fortfarande kände av värkarna ganska ordentligt i höger sida) var det uthärdligt. Vid fyra tiden fick dom dock dra ner på dropptakten eftersom värkarna inte hann klinga av innan nästa kom, det blev alltså ingen vila alls mellan värkarna. Eftersom jag inte kunde använda mitt högra ben kunde jag ju inte heller gå på toaletten, så jag fick en kateter (inte alls en dålig erfarenhet med tanke på vad jag jobbar med). Att få en kateter var ju dessutom en baggis (lite obehagligt och man känner sig kissnödig hela tiden) jämfört med värkarna.

 

Men så helt plötsligt vid undersökningen klockan fem var jag nio centimeter öppen! Klockan sex var jag tio centimeter öppen och nu skulle bara Nea tränga ner i bäckenbotten. Blodtrycket började stiga (150/100) och vi fick ganska dålig kontakt med Lise inne i magen. Jourläkaren Danni kom in och gjorde ultaljud och konstaterade att hon mådde bra. Klockan var då sju och varje värk gjorde så fruktansvärt ont!

 

Tanken på att -det här går inte, dök aldrig upp. Allt jag tänkte var bara - det kommer att bli värre. Jag nådde aldrig till den punkt att jag ville ge upp eller ta mig därifrån, jag kände hela tiden att jag orkar lite till. Klockan åtta hade Neas huvud trängt ner mot bäckenbotten och jag fick börja krysta. Jag har ingen aning om hur länge krystvärkarna varade eller hur många dom var, allt jag vet är att två av barnmorskorna höll i mina ben eftersom dom skakade så mycket, läkaren Danni stod beredd med ultaljuds apparaten, barnmorska tre höll emot Neas huvud och barnmorska fyra gick runt i rummet och plockade med grejer, ökade droppet och sånt där. Adam satt vi mitt huvud och höll mig i handen hela tiden.

 

20.16 kom Nea till världen och hon började direkt skrika, det juvligaste skrik jag någonsin hört, och jag började störtgråta. Barnmorska ett och två höll fortfarade i mina ben, Danni höll fast Lise i magen så att hon inte skulle hamna på tvären, barnmorska tre förberedde för att sätta skalpelektrod på Lise och barnmorska fyra tog hand om Nea.

 

Adam fick Nea i famnen medan han höll min hand och när barnmorskan skulle ta hål på Lises hinnor och sätta elektroden gick vattnet spontant och elektroden sattes på plats. Det värstimulerade droppet ökas rejält för att kroppen ska förstå att det finns ett till barn att föda ut innan allt är klart. Vid första värken kommer fosterhinnorna ut. Var annan minut ökas droppet och Lises huvud håller på att tränga ner i bäckenbotten medan doktor Danni styr henne. Under den här tiden när värkarna börjar om och ökar i intensitet för varje gång tänker jag hur glad jag är att jag inte måste börja om helt från början, jag får liksom ett till barn på köpet vid första förlossningen. Det krävs sedan vara tre krystvärkar för att Lise ska födas 20.41. Henne får jag upp på bröstet på en gång och återigen rinner tårarna.

 

Själva utdrivningsskedet av moderkakan har jag som inget minne av, jag behövde inte ens krysta typ, bara trycka på lite. När allt var klart syddes två stygn invändigt och ett utvändigt, inte alls mycket, bedömd som ytlig bristning grad 1.

 

Förlossningsfikat kan ju faktiskt vara det godaste jag någonsin ätit. Efter fika och gos med tjejerna fick jag gå och duscha. Fy tusan vilken trasig och matt kropp jag hade, jag orkade inte ens stå och duscha.

Strax före tolv traskade vi över till BB och sov våran första natt tillsammans med tjejerna, den ena på Adams bröst och den andra på mitt.

 

 

Klockan 20.16 den 3/7 föddes Nea, hon vägde 2875 g och var 47 cm, tjugofem minuter senare kom syrran Lise utglidandes, hon vägde 2960 g och var 47 cm.

Någon dag när orken finns ska jag skriva en förlossningsberättelse, men just nu vill jag bara njuta av min nya, fördubblade familj (och vila kroppen lite).

I och med min havandeskapsförgiftning, lite lite fostervatten hos ettan och för lite fosterrörelser hos tvåan blir det ytterliggare kontroller och ställningstagande till en ev igångsättning.

Kroppen har redan påbörjat arbetet inför förlossningen så jag är beordrad aktiv vila här hemma. Imorgon ska jag på ny koll här i Piteå, CTG, blodtryck och urinprov, så att havandeskapsförgiftningen inte skenar iväg.

Men efter tre nätter på sjukhus är jag så oerhört glad av att få vara hemma igen!

Vi ligger här och gör ingenting - eller jag rättat mig - vi går två CTG per dag, som alltid ser perfekta ut ;)

För imorgon bär det av till Sunderbyn på förmiddagen för kontroll (Åke har nämligen inga tider i Piteå imorgon (egentligen har inte Sunderbyn det heller men vi har blivit dubbelbokade)). Vad som händer sedan återstår att se, antingen får vi blodtrycksmedicin och får åka hem, bli kvar för observation eller igångsatta. Allt beror egentligen på vad proverna visar, vad blodtrycket är imorgon och hur bebisarna mår. 

Barnmorskan tyckte dock att vi skulle ställa in oss på att bli kvar eftersom blodtrycket stigit så pass mycket på bara ett dygn.. 

Nåja, vi får se vad som händer. Inte skulle det ju vara helt fel att bli mamma åt två små under helgen :)

Men nu är det vila, och bara vila som gäller tills imorgon.

CTG kurvan såg fin ut, båda bebbarna fixar mina sammandragningar galant, och idag var dom ganska många faktiskt.

Vi avslutade kontrollen med att kolla blodtrycket som var 155/85 (!) helt plötsligt (trots att det igår varit 130/70 och att jag ju legat och vilat 30 minuter). Eftersom det var lite högt kontrollerade vi det igen och fick samma värde, båda gångerna hade vi tagit automatiska tryck så barnmorskan ville att vi skulle kontrollera även med ett manuellt, vilket hon fick till 150/80. På grund av det förhöjda trycket ville hon att jag skulle lämna ett urinprov också, vilket visade + 3 i protein = havandeskapsförgiftning (jag har ju även samlat mycket vätska senaste dagarna).

Jag ordinerades hem och vila så skulle barnmorskan prata med Åke och boka en tid för kontroll av flödet i navelsträngarna och min blodtillförsel till livmodern. Troligtvis blir det kontroll imorgon och sen får vi se vad som händer.. Ligger i detta nu i soffan och väntar på att barnmorskan ska ringa med ytterliggare instruktioner.

Som vanligt såg allt bra ut hos barnmorskan (blodvärdet ligger stabilt på 130, blodtrycket 130/70, hjärtljuden 143/148, ytterliggare + 3 kg på vågen). Dessutom kunde vi känna att ettan fixerat sig, jag har ju misstänkt det - framförallt sedan det "ploppade" till och magen sjönk en decimeter. Men nu fick jag till och med känna det med mina egna händer :)

Nästa besök är bokat till den 9 juli men barnmorskan har i princip lovat att vi inte kommer att ses då, hoppas hon har rätt :)

Istället klippte jag gräset och lackade soffan i bagarstugan.

Jag har börjat samla på mig ännu mera vätska nu, trots stödstrumpor varje dag sväller fötterna och underbenen aldrig av.

Är det att hoppas på förmycket när jag önskar att det här blir vår sista kontroll?  

Egentligen ska jag ju inte klaga då jag mår så himla bra (om jag hade väntat en bebbe hade jag ju garanterat fått gå 5-6 veckor till). Men givetvis är jag ju inställd på att gå Max 40 veckor, helst lite kortare. Blödningen förra veckan gjorde ju att jag hoppades att nått var på gång, men det verkar så lungt att jag börjar tro att det var falskt alarm (om det nu inte var slemproppen som gick, hoppas hoppas! :)

Det började under förra veckan med magen, det kliade så jag trodde jag skulle bli tokig. När jag var hos barnmorskan fick jag rådet att smörja magen men kortison, vilket jag började med. Det blev mycket bättre men under helgen började det klia på knäna och fötterna (jag trodde att myggen hade varit och smaskat på mig) och det blev bara värre och värre. Sen upptäckte jag att jag fått massa nässelutslag på nästan hela kroppen och det var ju dom som kliade så förbaskat.

Jag till och med vaknade på natten för att det kliade så mycket. Så igår var jag till läkaren och fick diagnosen graviditetsklåda, en okänd men ofarlig klåda som kan uppstå i slutet av graviditeten, samt tavegyl utskrivet.

Idag på morgonen har jag varit och lämnat fasteprover på hälsocentralen för att utesluta hepatos (som innebär att levern börjar läcka lite ämnen som kan vara skadliga för barnen).

 Oj så skönt det har varit att få sova hela natten inatt!

Nu ikväll när jag bytte kläder upptäckte jag hur långt ner magen vad, den har sjunkit nästan en decimeter. Helt plötsligt finns det ett stort mellanrum mellan magen och brösten - så skönt :)

Nåja, hur som helst måste man ju utnyttja dom dagar man känner sig som förr (inte för att jag kan komma ihåg hur det kändes förr, men jag tänker mig att det var ungefär så här fast 100 gånger bättre ;) Så jag satte iväg på en 3,5 km "rask" promenad på 40 minuter. 

Det skulle ju inte vara hela världen om promenaden satte igång en förlossning heller, men det är väl bäst att inte önska för mycket :)

Jag fick dock sån sjuk mensvärk när jag satt där att jag bara vill lägga mig på golvet i fosterställning. Det gick dock över efter någon timma och nu är det bara lite molvärk kvar. Så inga barn än så länge ;)

På vägen hem svängde jag förbi Ica och hämtade ut min nya telefon. Det var verkligen på tiden för den gamla har gjort sitt. Det blev som en födelsedagspresent/push gift (i förväg) till mig själv.

Ni har väl hört talas om det där med push gift (present till kvinnan för väl utförd prestation efter förlossning ;) Så nu har jag alltså fixat min egen! 

Väl hemma hade jag en massa sammandragningar och mensvärk, som dock gick över under kvällen. 

Idag har jag haft en hel del sammandragningar och mensvärk på förmiddagen och nu har det även börjat värka i ryggen. Lite blod i trosan vad det också så jag ringde förlossningen (som jag blivit uppmanad att göra vare gång jag varit på ULJ senaste tiden). Något kan vara på gång men de tycker att jag kan vara hemma ett tag till och se om det händer nått mer (värre sammandragningar, mer blod) innan jag kommer in.

Nästan att jag blivit lite nervös faktiskt.. Tänk om det skulle vara på gång nu. Vi skulle kunna vara föräldrar imorgon ;)

Nåja vi får se hur det artar sig, nu ska jag hoppa i duschen och sen lägga mig i soffan och läsa en bok. 

Jag lovar att hålla er uppdaterade om vad som händer, även om det är falskt alarm ;)