Med andra ordblev den långa natten ganska kort och vi fick sova tre timmar + två timmar :)

Nea är en mycket bestämd ung dam som vet precis vad hon vill. Det är få lugna stunder med henne, full fart hela tiden. Sova vad är det när man kan träna? Älskar att ligga på mage på mammas eller pappas bröst, eller vem som helst egentligen, bara någon bär mig. Kan vila många timmar i famnen på någon men prova inte lägga ifrån dig henne - då får du minsann veta att du felat ;) Suga på bröstet är ganska överskattat eftersom man får jobba så mycket och länge - det gick fort att komma på att ersättning i nappflaska är mycket enklare. Med Gud nåde dig om det inte är tillräckligt varmt - då är jag hellre hungrig! 

Lise är en betydligt lugnare och nöjdare tjej. Gillar förstås också att vara nära men kan lika gärna ligga i sängen och mysa - upp till sex timmar i sträck sover hon. Bröstmjölk är himla gott och när man slipper slåss med syrran om den smakar den ännu godare! Tar gärna över hela sängen - vare sig Nea ligger i den eller inte - det är bara att flytta på sig ;)

Till och med resan igår gick hur fint som helst och tjejerna sov hela vägen till Arjeplog, där vi stannade för matpaus innan vi körde de sista fyra milen till Laisvall. Inatt har vi haft den bästa natten någonsin och tjejerna har samsovit och vaknat var tredje timma för mat. Annars har dom en tendens att vara vakna om varandra och ha tre fyra timmars vakenperiod under natten. 

På förmiddagen skulle jag sättas på prov, det var första gången jag skulle vara ensam med tjejerna i flera timmar. Adam var på begravningen och farmor och farfar jobbade. Men tjejerna skötte sig exemplariskt! Lise vaknade först och ville äta, därefter gjorde vi morgontoalett, jag åt frukost och gjorde mig klar, Nea vaknad och åt, vi gjorde morgontoalett, jag la tjejerna i vagnen och gick förmiddagspromenaden. När vi kom hem hann jag träna, äta lunch, duscha och vila en stund innan Adam kom hem och tjejerna vaknade och ville ha mat. Jag vet dock att det inte alltid kommer att gå så här smidigt, men det var en bra första gång :)

Jag mötte även upp en tjej från facebook som jag köpte en bärsele av, Nea älskar ju nämligen att bli buren och det kommer att underlätta att få två händer fria (om det nu fungerar dvs) annars får jag testa med en bärsjal.

Vi (eller tjejerna) har fått en hel massa kläder i present. 

Fredde hade med sig presenter igår och idag kom Pilar och Jonny förbi med fler paket. 

Jag gillar när vi får olika kläder (fast det får gärna vara samma men i olika färger) för jag vill inte att tjejerna ska vara likadant klädda jämt. Visst är det gulligt ibland med samma kläder men dom är ju trots allt olika personer så jag vill att dom ska få vara olika också :)

Just nu sitter grabbarna och spelar hockey på tv spelet, tjejerna sover fortfarande i vagnen och jag ska skynda mig in i duschen innan det är dags för kvällsmat.

Vi blev återinlagda den 2 juli pga att jag tyckte att Lise inte rörde sig som hon brukade i magen. Pratade med barnmorskan på spec mödra här i Piteå som då ville att vi skulle köra en kurva. CTG blev inte godkänd pga för lite fosterrörelser hos foster två, dvs Lise.

Vi hade sådan tur att Nadine (läkare som vi ju täffat tidigare i Sunderbyn) var på plats i Piteå till klockan tolv (vi körde kurvan halv tolv), så hon kikade på den och bestämde sig för att göra ett ultaljud. Enligt ultaljudet mådde båda barnen bra, de hade bra flöden i navelsträngarna men Nea (ettan) hade lite lite fostervatten. Vi fick då köra en ny kurva medan Nadine tog kontakt med Åke som var i Sunderbyn den dagen. Tillsammans bestämde dom då att vi skulle återinläggas på BB för fortsatta kontroller. 

 

Det var bara att ringa Adam som var på jobbet och säga att det skulle bära av igen. Strax efter ett lämnade jag sjukhuset i Piteå och åkte hem för att duscha och äta lunch och Adam mötte upp hemma.

Vid tre var vi på förlossningen i Sunderbyn för ytterliggare en kurva. Denna gång blev den godkänd men Lise rörde sig ändå inte som hon brukade. Det togs en massa prover och sattes nålar, vi hade världens trevligaste barnmorska - Marie - som gjorde allt mycket enklare. Vi fick ett enkelrum på BB och sedan tyckte Marie att vi kunde fara ut och äta middag bara vi var tillbaka till klockan åtta för att köra en ny CTG-kurva.

 

Så dagen därpå var vi åter på förlossningen strax före tio för att köra en ny kurva (som fortfarande såg bra ut) vi gjorde en vaginalundersökning som visade att jag var öppen fyra centimeter. Då tittade doktor Vivianne (som vi ju träffat förut och är väldens goaste) in. Hon ville också känna och beslutade sig direkt för att det inte var något att vänta på - vi skulle ta hål på hinnorna (till Nea förstås) och sätta skalpelektrod.

 

Sagt och gjort, klockan elva ganska precis fick jag byta om till nattskjorta, nättrosor och världens största binda för nu skulle det bli blött. Kvart över elva tog Marie (min barnmorska) hål på hinnorna och fäste elektroden på Neas huvud. Blött blev det, men det var inte det västa för det fortsatte ju att sippra fostervatten i flera timmar efteråt, då känner man sig ju inte så fräch direkt.

 

Jag hade en del sammandragningar innan hinnorna togs, men direkt efter kom värkarna, och dom kom tätt - en minuts mellanrum redan från början. Hela tiden hade vi koll på tjejerna, Nea med sin skalpelektrod och Lise med "vanlig" CTG-dosa. Värkarna ökade i styrka och vid undersökningen klockan ett var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter frågade Marie om jag inte vill pröva lite smärtlindring. Herregud tänkte jag, det går ju inte, om jag bara är öppen fyra centimeter och behöver smärtlindring redan(!) kommer jag ju inte ha kvar något tills det börjar göra ont på riktigt (även om det redan gjorde riktigt ont!). Men halv två gav jag med mig och sa att jag kunde testa lustgas, vilket tog udden av de värsta värkarna men gjorde mig både yr och illamående, så vi slog av den och jag använde bara syrgas.

 

Nu var det även skiftbyte på förlossninggen och vår nya barnmorska Emma (som vi ju så klart också träffat tidigare) tog över.

Kvart i tre gjordes en ny undersökning, fortfarande bara fyra centimeter (det här kommer aldrig ta slut!), blodtrycket steg (170/105) och jag önskade EDA. Klockan tre kom narkosläkaren och stack mig i ryggen (vilket inte känndes ett smack) och jag fick även blodtryckssänkande medicin intravenöst. Eftersom jag fortfarande inte öppnat mig något mer än då vi körde igång, kopplades även ett värkstimulerade dropp på.

Droppet ökades succesivt och tack vare ryggbedövningen (som dock tagit lite snett eftersom jag inte hade någon känsel alls i vänster sida men fortfarande kände av värkarna ganska ordentligt i höger sida) var det uthärdligt. Vid fyra tiden fick dom dock dra ner på dropptakten eftersom värkarna inte hann klinga av innan nästa kom, det blev alltså ingen vila alls mellan värkarna. Eftersom jag inte kunde använda mitt högra ben kunde jag ju inte heller gå på toaletten, så jag fick en kateter (inte alls en dålig erfarenhet med tanke på vad jag jobbar med). Att få en kateter var ju dessutom en baggis (lite obehagligt och man känner sig kissnödig hela tiden) jämfört med värkarna.

 

Men så helt plötsligt vid undersökningen klockan fem var jag nio centimeter öppen! Klockan sex var jag tio centimeter öppen och nu skulle bara Nea tränga ner i bäckenbotten. Blodtrycket började stiga (150/100) och vi fick ganska dålig kontakt med Lise inne i magen. Jourläkaren Danni kom in och gjorde ultaljud och konstaterade att hon mådde bra. Klockan var då sju och varje värk gjorde så fruktansvärt ont!

 

Tanken på att -det här går inte, dök aldrig upp. Allt jag tänkte var bara - det kommer att bli värre. Jag nådde aldrig till den punkt att jag ville ge upp eller ta mig därifrån, jag kände hela tiden att jag orkar lite till. Klockan åtta hade Neas huvud trängt ner mot bäckenbotten och jag fick börja krysta. Jag har ingen aning om hur länge krystvärkarna varade eller hur många dom var, allt jag vet är att två av barnmorskorna höll i mina ben eftersom dom skakade så mycket, läkaren Danni stod beredd med ultaljuds apparaten, barnmorska tre höll emot Neas huvud och barnmorska fyra gick runt i rummet och plockade med grejer, ökade droppet och sånt där. Adam satt vi mitt huvud och höll mig i handen hela tiden.

 

20.16 kom Nea till världen och hon började direkt skrika, det juvligaste skrik jag någonsin hört, och jag började störtgråta. Barnmorska ett och två höll fortfarade i mina ben, Danni höll fast Lise i magen så att hon inte skulle hamna på tvären, barnmorska tre förberedde för att sätta skalpelektrod på Lise och barnmorska fyra tog hand om Nea.

 

Adam fick Nea i famnen medan han höll min hand och när barnmorskan skulle ta hål på Lises hinnor och sätta elektroden gick vattnet spontant och elektroden sattes på plats. Det värstimulerade droppet ökas rejält för att kroppen ska förstå att det finns ett till barn att föda ut innan allt är klart. Vid första värken kommer fosterhinnorna ut. Var annan minut ökas droppet och Lises huvud håller på att tränga ner i bäckenbotten medan doktor Danni styr henne. Under den här tiden när värkarna börjar om och ökar i intensitet för varje gång tänker jag hur glad jag är att jag inte måste börja om helt från början, jag får liksom ett till barn på köpet vid första förlossningen. Det krävs sedan vara tre krystvärkar för att Lise ska födas 20.41. Henne får jag upp på bröstet på en gång och återigen rinner tårarna.

 

Själva utdrivningsskedet av moderkakan har jag som inget minne av, jag behövde inte ens krysta typ, bara trycka på lite. När allt var klart syddes två stygn invändigt och ett utvändigt, inte alls mycket, bedömd som ytlig bristning grad 1.

 

Förlossningsfikat kan ju faktiskt vara det godaste jag någonsin ätit. Efter fika och gos med tjejerna fick jag gå och duscha. Fy tusan vilken trasig och matt kropp jag hade, jag orkade inte ens stå och duscha.

Strax före tolv traskade vi över till BB och sov våran första natt tillsammans med tjejerna, den ena på Adams bröst och den andra på mitt.

 

 

 

Att det kommer att ta tid förstår jag, jag har heller inga tankar på att banta.

Men att träna är ju min grej, jag har längtat så oerhört i slutet av graviditeten, bara efter att kunna ta en liten promenad. 

Nu kan jag det, så nästa mål är att springa, så klart! 

Jag vet att man måste vänta ett tag innan kroppen är helt återställd och man kan ta upp löpningen igen, och om jag ska vara ärlig har jag inte konditionen för att springa än ;) Därför har börjat med promenader, två gånger per dag (med vagnen så klart) förmiddag och eftermiddag, allt mellan tre till sju kilometer per gång beroende på dagsformen. Första promenaden känndes verkligen och jag insåg hur dålig konditionen verkligen är! Men nu går det lättare för varje gång och det är inte alls lika påfrestande.

Idag har vi varit iväg hemifrån för första gången. På förmiddagen packade vi ihop lite grejer och åkte och hälsade på mormor och morfar. Simon och Maria kom också och hängde med oss i värmen.

Måste ju också säga hur fantastisk Adam är, tjejerna kunde inte ha fått en bättre pappa! Det är ju inte alltid helt lätt att få två två stycken samtidig, det har vi redan fått känna på. Båda är alltid upptagna och det finns ingen möjlighet att låta partnern "vila". Men hur jobbigt det än är stundvis är det alltid värt det!

Förhoppningsvis kan vi åka hem imorgon, om bara tjejerna mår bra (har lite för höga värden för gulsot). Amningen börjar vi få in knixen på, även dubbelamningen, nu väntar vi bara på att mjölken ska rinna till ordentligt så att det räcker åt båda :)

Klockan 20.16 den 3/7 föddes Nea, hon vägde 2875 g och var 47 cm, tjugofem minuter senare kom syrran Lise utglidandes, hon vägde 2960 g och var 47 cm.

Någon dag när orken finns ska jag skriva en förlossningsberättelse, men just nu vill jag bara njuta av min nya, fördubblade familj (och vila kroppen lite).

I och med min havandeskapsförgiftning, lite lite fostervatten hos ettan och för lite fosterrörelser hos tvåan blir det ytterliggare kontroller och ställningstagande till en ev igångsättning.