Vi har så många planer jag och Adam. Och alldeles för lite pengar. Ja, nu ska vi snacka något så fult som pengar..

Så kommer vi ju måsta byta bilar så småningom. Den ena är ju elva år och den andra sjutton och båda har gått drygt 20 000 mil redan. Att byta bil är ju ingen billig affär som vi vet.

Som synes; allt för många planer och alldeles för lite pengar.

Planer förändras under tid men just de här planerna har funnits med ett bra tag nu. Det kommer bli spännande att se om vi lyckas (och vill) ro i land med allt. Framtiden får utvisa.

Idag drog vardagen igång igen efter ett långt sommarlov för hela familjen. Eller Adam började arbeta redan igår, men för mig och tjejerna drog det igång idag. Jag och tjejerna har varit lediga sedan midsommar och Adam sex veckor. 

Tjejerna har fått flytta till den "större" avdelningen på föris vilket skapade lite osäkerhet och tårar vid lämning. Speciellt Nea som blir väldigt störd om saker inte är på sin plats eller förändringar som hon inte hunnit förbereda sig på. Nya hatthyllor i ett nytt kapprum kan ju vara lite hobbit i början om man inte är förberedd på det. 

Jaja, hemma igen. Vi har varit hemma i snart en vecka faktiskt. Bilresan hem från Laisvall gick precis lika bra som dit, skönt!

Jag har tänkt plocka lite blåbär också men dels finns det förvånande inte särskilt mycket och dels är de fortfarande inte helt mogna tycker jag. Kanske i veckan? Eller nästa? Lingon behöver också plockas för det är faktiskt helt slut. Jag fick en burk lingonsylt av mamma efter att jag kokat palt för då åt vi upp det allra sista här hemma.

Nästa år ska jag dock göra landet lite större tror jag, så potatisen räcken en bit in på hösten också. Morötter har jag också i landet, med de behöver växa till sig lite till innan det är värt att plocka upp några. 

Fyllt upp både kyl och skafferi har vi också gjort, jag och de här busfröna. Tänkt så mycket lättare allt är nu när dom är lite större ändå.

Jag hade en hel lista med projekt för sommaren. En friggebod skulle upp, marksten skulle läggas på uteplatsen, en sandlåda, ett ställ för postlådan, skorsten till kaminen, bygga en rök, lägga de sista plattorna i garaget. 

Tyvärr har det ju varit rätt skakig väder den här sommaren och om jag ska vara ärlig har vi väl använt de flesta bra dagarna till att göra roliga saker. Men nu är den grundmålad så då återstår bara två varv av den färdiga färgen (samma som på huset förstås; nordsjövit). Ytterdörren ska så småningom bli grå (precis som på huset)

Medan Adam påbörjade friggeboden byggde jag en sandlåda åt tjejerna. Som jag by the way är sjukt stolt över att jag byggt på egen hand. Men lock som man fäller upp till sitsar. Allt från en bild jag hittade på Google. 

När vi väntade på bättre väder för att kunna lägga tak på friggeboden la Adam marksten på vår uteplats på framsidan. Det blev så bra! 

Vi gjorde en mur mot garageinfarten för att få ett snyggt avslut och slippa få sten som rullar ner på uteplatsen.

Planen är att göra en likadan mur på andra sidan infarten och sedan lägga marksten på den övre delen av infarten, alltså närmast garaget. Jag hade helst velat ha marksten hela infarten men den är för lång, det skulle kosta alldeles för mycket. Runt 100 000:-, vilket det inte är värt. 

Nästa sommar kommer det lite möbler på uteplatsen. Jag tänker mig en hammock som jag ska sitta i och läsa en bok en varm sommardag. Denna uteplats hamnar ju i skuggan om dagarna så det ska bli skönt att ha någonstans att vara när det blir olidligt på altanen.

Nu när sommaren är så gott som över har jag bara ett projekt kvar; ett ställ till postlådan.

Kan kroppen har något slags träningsminne? Jag tror att det måste vara så. Jag kommer ihåg för typ kanske åtta-nio år sedan när jag tänkte att jag skulle börja springa. Då hade jag inte tränat nämnvärt sedan jag slutade spela fotboll på gymnasiet.

I förrgår spran jag som sagt backpasset. Det är en runda runt gruvan med en rejält brant 700m backe. Jag orkade faktiskt inte springa de sista 100 m upp, jag blev tvungen att gå. Rundan ledare sedan ner mot Loholmsbacken och sedan upp för den. Vägen upp för Loholsberget är inte riktigt lika brant som den upp för gruvan. Men det är betydligt längre 1,25 km. Totalt är rundan 7 km.

Sista dagen i Laisvall idag. Imorgon bär det av hemåt igen. Som vanligt borta bra men hemma bäst. Längtar egentligen mest efter vår egen säng för den är så himla skön! Jag får lite ont i ryggen av sängen i Laisvall, den är alldeles för hård för mig. Nästa så att jag inte tar mig upp på morgonen för att det tar så ont i ryggen.

Tyvärr fick en ett abrupt slut när Nea kraschade från rutschkanan och slog näsan så att hon började blöda. Då cyklade vi hem igen. 

En otroligt vacker plats med en spännande hängbro.

Vi balanserade på spångar och plockade blåbär innan vi vandrade tillbaka till bilen igen.

Senare på kvällen efter middagen åkte jag och Adam upp på skjutbanan för att öva lite inför älgjakten. Adam för att öva, jag bara för att få skjuta lite.

Varje gång jag är i Laisvall tar jag en promenad runt gruvan, eller det som en gång var gruvan.

Det gör mig lika sorgsen varje gång. En plats som för ett antal år sedan sysselsatte och försörjde ett helt samhälle.

Allt som återstår nu är några asflaterade vägar och uppriven mark. Efter sig har det lämnat ett utdöende samhälle mitt i den Svenska fjällvärlden. Det som en gång var ett levande samhälle, ja nästan som en egen liten stad, med en småstads gemenskap är nu så gott som utdöd.

Jag fåt en klump i halsen varje gång jag promenerar upp till gruvområdet men trots det kan jag likväl inte låta bli. Jag tänket på vad som funnits här och vilka personer som levt här. De som packade ihop sina tillhörigheter på fyrtiotalet och flyttade sina liv till Laisvall när Boliden öppnade sin gruva. De som växt upp här och kallat det sitt hem. De som tvingats härifrån när gruvnäringen flyttade.

Dem plats som en gång var ett rikt samhälle som bar Arjeplogs kommun är idag bara en börda.

Idag finns ingenting av gruvan eller dess byggnader kvar. Allt är jämnat med marken. Det är som om det aldrig funnits. Första gången jag kom hit i slutet av 2005 återstod endast laven och någon enstaka förrådsbyggnad. I samhället fanns fortfarande en livsmedelsaffär och bensinstation. De flesta av husen ägdes av Laisvallbor. Idag drygt tio är senare finns husen kvar i samhället men majoriteten ägs av norrmän som använder det som semesterhus. Det är fyra mil till närmaste livsmedelsaffär och inga yngre personer bosätter sig i Laisvall, det är ett dödsdömt samhälle.  

Idag tog vi ännu en tur i skogen jag och Adam. Denna gång åt andra hållet för att vandra till Adam älgpass för att röja lite skjutgator. 

Medan Adam röjde plockade jag lite blåbär och agerade coach.

Nöjda över jobbet. 

I lördags kväll kom vi fram till Laisvall, den bästa resan hittills. Inget tjafs eller tårar på hela resan, trots att tjejerna var vakna nästa hela vägen. Allt går mycket bättre sedan vi bytte bilbarnstolar. 

När jag kom hem hälsade vi på Adams moster och morbror och deras hundvalp lilla My. Så plockade vi lite jordgubbar i farfars jordgubbsland och åt lite lunch.

Efter lunch for tjejerna på cykeltur och jag och Adam åkte iväg och plockade hjortron.

Tjejerna älskar verkligen att cykla, och fort går det! Jag kan inte hålla deras tempo när jag går så hemma brukar jag cykla tillsammans med dem. Långt orkar dem också, antingen cyklar vi en runda som är drygt 2,5 km eller så cyklar vi hem till morbror Peter som bor 1,5 km bort.

Att vara ute i skog och marknät ju ändå himla skönt. Vilken avkoppling! Den bästa investering var dockett par riktiga kängor som jag köpte på Nolia förra året. Stabila och vattentäta. Gör turen så mycket roligare. Vi traskade på en dryg mil i skogen och fick med oss 5,2 kg hjortron hem. Inte illa för ett par timmar.

I lördags var vi som sagt bjudna på dop i Norrfjärden. Nestors dop. 

Tobbe är Adams barndomskompis från Laisvall. Under gymnasietiden träffades han och Jessica, som är från Norrfjärden och som jag känner till sedan vi bodde K Norrfjärden när jag var barn. 

Jessica och Tobbe hade gjort så himla fint i församlignslokalen och Jessica hade bakat sjukt gott fika! 

Efter dopet åkte vi hem och bytte bil. Vi hade packat Saaben innan vi åkte till Norrfjärden för att snabbt kunna ta oss iväg. Trots det var vi inte frame i Laisvall förrän vid nio på kvällen. 

I torsdags hade vi kusinbesök. Simons föräldrar skulle på trav i Skellefteå så när de passerade Piteå släppte dom av honom hos oss. 

Tjejerna är i någon slags treårstrots just nu och det märks framförallt på Lise. Hon har alltid haft en stark vilja och det måste ske på hennes sätt men nu är det utom kontroll ibland. Det är så oerhört viktigt för henne att få göra saker själv och om man inte följer hennes vilja blir hon helt galen. Alltså att man kan bli så arg!?

Här är hon arg över att Nea har för många klossar. Sen räcker det ju inte med att hon får några klossar, hon måste ju hämta dem själv. Det gäller att välja de fighter man vill ta, annars skulle vi inte få göra annat än att tjafsa.

Vilket väder vi haft idag, en riktig sommardag. Jag och mamma packade ihop lite picknick och cyklande med tjejerna till Grans för att kika på djuren. Så klart mycket uppskattat av mina två djurälskare till barn.

Skriv inläggstext 

Skriv inläggstext 

När vi kom hem tände Adam grillen och jag drog några drag med penseln på friggeboden. När tjejerna gått och lagt sig for jag ut på en löprunda med rätt tunga ben. Det blev ju några mil på cykeln till och från Grans. När jag hade en det kilometer kvar hem ringde Adam och sa att Nea var helt otröstlig. Hon hade klagat lite på ont i magenefter middagen men ändå verkat må rätt bra. När jag kom hem låg hon i soffan tillsammans med Adam och kunde inte räta ut kroppen, helt spänns var hon och grät så hon skakade. Jag hoppade i duschen och la mig sedan tillsammans med henne i min och Adams säng och då somnade hon om efter en liten stund bara. Nu ligger hon lugnt här bredvid och sover avslappnat, så vad det än var verkar det vara bättre nu. 

Idag åkte jag, mamma och flickorna till Mockis för jordgubbsplockning. 

Till tjejernas lycka var moster ute och red på en häst när vi kom dit. Att det dessutom var den snällaste hästen i stallet var ju bara en lyckoträff. Så när moster frågade om någon var sugen på att rida var det ingen tvekan. 

Så lyckliga. Helt klart veckans höjdpunkt. 

Så nu är vi kittade inför vintern. 

Ja, så var jag igång med träningen åter igen. Det här är så typiskt mig, det går i perioder, jag har svårt att hålla i det längre än Max ett halvår åt gången. Oftast blir det ett par veckor eller någon månad. Men nu kör vi ett nytt ryck. Jag har tänkt hela sommaren (och innan sommaren) att; i sommar ska jag springa - det är ju ändå den bästa årstiden att vara ute och springa. Allt går lätt, man behöver inte bylta på sig en massa kläder och oftast finns tiden också. Både jag och Adam är ju lediga nu och om jag ska vara ärlig så är jag ju inte särkilt trött om kvällarna som när jag jobbar. En varm sommarkväll är ju helt underbar att springa en runda i.

Ikväll var det bara 15 grader varmt men riktigt härlig luft. Långärmat och långbyxor blev en aning varmt men hellre det än att behöva frysa. Jag hatar att frysa när jag tränar.

Vi är ett riktigt härligt gäng på jobbet just nu. Tyvärr ska Pilar sluta och börja åt kommunen men vi umgås ju privat också så vi förlorar inte varandra helt ändå.

Godsaker i mängder. En del gott att dricks också, som inte kom med på bild dock. 

Vid halv tre tiden på natten kom brorsan och hämtade oss. Vilken kväll! 

Det har blivit mycket bad de senaste dagarna - men det är väl för att sommaren äntligen (förhoppningsvis) är här nu.

En uppskattad tingest den där poolen.

Hur ärligt är det inte att ha en mormor och morfar som bor just ovanför en badstrand? 

En springande Nea och Lise (som knappt syns) mot vattnet. 

Jag gillar bilder när jag kikar tillbaka här i bloggen, det är bilderna som påminner mig mest om gångna händelser så jag kommer fortsätta med bildbomber i mina inlägg.

Rutinerade karusellåkare som tjejerna är vid det här laget valde så klart de "läskigaste" först och ville sedan inte åka något annat 😂

Förutom en del tid i karusellerna åt vi god festivalmat och köpte skräp. Å kul hade vi!

På lördagen hade jag och Adam "vuxendag" och cyklade in till stan runt lunch för att dricka lite öl och träffa folk. På kvällen valde jag dock att stanna hemma medan Adam gick ut med våra kompisar. 

Inte alls en dålig dag att spara i minnesarkivet.

Det här inlägget skrev jag för snart ett år sedan, men det blev aldrig publicerat. Antagligen för att det kändes för färskt och sårbart just då och sedan gled vi isär jag och bloggen. Men jag publicerar det nu för jag vill ändå att det ska finnas kvar..

Jag har ett behov av att få vara ensam och bara njuta av mitt eget sällskap. Jag klarar inte av att alltid ha någon runt mig. Lite svårt nu sedan vi skaffade barn förstås men dom går och lägger sig relativt tidigit och om bara Adam åker bort så får jag den där tiden. Jag

älskar

när Adam är borta, givetvis känns det bra eftersom jag vet att han kommer tillbaka. Precis som med allt annat så vore situationen annorlunda om han inte skulle komma tillbaka.

När hösten och mörkret smyger sig på går jag gärna på sena kvällspromenader, bara jag själv och lite musik i lurarna. Tankarna kommer och jag hinner bearbeta allt möjligt. Jag är verkligen en ältare, jag analyserar alla möjliga situationer och samtal och kommer så småningom till ro med alla tankar. Jag har ganska nära kontakt med mina känslor (även om det inte alltid verkar så eftersom jag håller väldigt mycket inom mig) och jag kan analysera fram vart alla känslorna kommer från, vad som gör mig upprörd, arg, ledsen, nedstämd, ger mig en klump i magen, lycka, glädje. När jag har gått en promenad och heft en mental diskussion med mig själv är oftast allt utspelat och jag är tillfreds igen.

Ja naturligtvis går jag inte och snubblar fram i kolsvarta mörkret, utan på gångvägen där det finns lyktstolpar men mörkret omsluter mig ändå.

Idag var en sån dag, även om det var ljust under promenaden. Jag harde lämnat tjejerna på förskolan och gick till affären för att panikhandla ett paket blöjor. När jag kom in genom dörrarna såg jag rätt in i ansiktet på en av mina kollegor. Inte särskilt märkvärdigt egentligen, dom kan man ju möta var som helst och det är försås inga problem. Men den här situationen var annorlunda.

Under min semester kom ett inlägg på instagram, av texten förstod jag att hennes man gått bort. Jag belv helt ställd, jag visste inte att han var sjuk? eller hade det varit någon arbetsplatsolycka/annan olycka? Jag fick en klump i magen och funderade mycket på min kollega och deras små barn. Efter ett par dagar fick jag veta att det varken var en olycka eller sjukdom (inte på det sättet som först tänker på). Han hade valt att avsluta sitt liv.

Familjen har ständigt funnits i mina tankar efter det, samtidigt som andra tankar smygit sig på, hur mår dom som ligger mig närmast? Skulle det här kunna hända mig?

Jag har funderat mycket på hur man bemöter en sån här sak. Min morfar tog sitt eget liv när jag bara var en dryg månad gammal och mamma har berättat mycket om den perioden i hennes liv. Det som gjort starkast intryck på mig var när hon berättade att det var väldigt få som beklagade sorgen, många låssades som ingenting alls, som att inget hänt. Som att min morfars liv inte varit värt något. Som om han aldrig funnits. Det hoppas jag att jag aldrig gör!

Nån dag kanske jag ska skriva om min morfar. Om vad som faktiskt hänt i min familj. Om den stora sorgen. Bara för att han faktiskt funnits, trots att så många faktiskt låssas som att han inte gjort det.

Jag gav min kollega en stor kram och sa att vi inte alls behöver prata om hon inte vill. Att jag finns här, och trots att vi aldrig haft den relationen, så kan hon komma till mig om hon behöver något. Idag vill hon prata och berätta och allt jag behövde göra vara att lyssna. Inte komma med färdig lösningar och inte hålla föreläsning, faktiskt bara lyssna.

Det krävs inte så mycket av oss, vi behöver inte komma med hela lösningen, vi behöver inte säga "rätt saker", ställa allting till rätta - för det kan vi aldrig göra. Vi behöver bara vara där, finnas till och tala om att vi vet vad som hänt och att det faktisk är en människa, en person, där bakom.