Träningsminne?
Kan kroppen har något slags träningsminne? Jag tror att det måste vara så. Jag kommer ihåg för typ kanske åtta-nio år sedan när jag tänkte att jag skulle börja springa. Då hade jag inte tränat nämnvärt sedan jag slutade spela fotboll på gymnasiet.
När jag började springa orkade jag inte ens 2 km utan uppehåll. Efter flera månaders regelbunden träning med både löpning och spinning orkade jag springa en hel mil utan vila.
Idag när jag har träningsuppehåll som kanske är på som mest 6-12 månader har jag inget som helst problem med att springa en mil efter endast några löppass. Jag tänker att det handlar om något slags träningsminne som kroppen har.
Nu är jag ju igång med träningen igen och idag sprang jag mitt första långpass. Runt Laisvallby. Från Laisvall till byn är det ganska precis 4 km, och runt byn är det 2 km, och sedan tillbaka till Laisvall 4 km. En perfekt runda. I byn finns dock byabacken. En rejält brant 450m lång backe.
Det var tötta ben idag vill jag lova för att i förrgår sprang jag det "kortare" backpasset.
Rejält med mjölksyra uppe på byabacken
Ganska precis sextio minuter på milen, snällt tempo för kroppen
I förrgår spran jag som sagt backpasset. Det är en runda runt gruvan med en rejält brant 700m backe. Jag orkade faktiskt inte springa de sista 100 m upp, jag blev tvungen att gå. Rundan ledare sedan ner mot Loholmsbacken och sedan upp för den. Vägen upp för Loholsberget är inte riktigt lika brant som den upp för gruvan. Men det är betydligt längre 1,25 km. Totalt är rundan 7 km.
Jag lovar att backarna i Laisvall får mördarbacken hemma att verka som en liten kulle. Men det är ju också härligt när det bränner i låren och vaderna.
Kommentarer
Trackback
