Varje gång jag är i Laisvall tar jag en promenad runt gruvan, eller det som en gång var gruvan.

Det gör mig lika sorgsen varje gång. En plats som för ett antal år sedan sysselsatte och försörjde ett helt samhälle.

Allt som återstår nu är några asflaterade vägar och uppriven mark. Efter sig har det lämnat ett utdöende samhälle mitt i den Svenska fjällvärlden. Det som en gång var ett levande samhälle, ja nästan som en egen liten stad, med en småstads gemenskap är nu så gott som utdöd.

Jag fåt en klump i halsen varje gång jag promenerar upp till gruvområdet men trots det kan jag likväl inte låta bli. Jag tänket på vad som funnits här och vilka personer som levt här. De som packade ihop sina tillhörigheter på fyrtiotalet och flyttade sina liv till Laisvall när Boliden öppnade sin gruva. De som växt upp här och kallat det sitt hem. De som tvingats härifrån när gruvnäringen flyttade.

Dem plats som en gång var ett rikt samhälle som bar Arjeplogs kommun är idag bara en börda.

Idag finns ingenting av gruvan eller dess byggnader kvar. Allt är jämnat med marken. Det är som om det aldrig funnits. Första gången jag kom hit i slutet av 2005 återstod endast laven och någon enstaka förrådsbyggnad. I samhället fanns fortfarande en livsmedelsaffär och bensinstation. De flesta av husen ägdes av Laisvallbor. Idag drygt tio är senare finns husen kvar i samhället men majoriteten ägs av norrmän som använder det som semesterhus. Det är fyra mil till närmaste livsmedelsaffär och inga yngre personer bosätter sig i Laisvall, det är ett dödsdömt samhälle.