Det här inlägget skrev jag för snart ett år sedan, men det blev aldrig publicerat. Antagligen för att det kändes för färskt och sårbart just då och sedan gled vi isär jag och bloggen. Men jag publicerar det nu för jag vill ändå att det ska finnas kvar..

Jag har ett behov av att få vara ensam och bara njuta av mitt eget sällskap. Jag klarar inte av att alltid ha någon runt mig. Lite svårt nu sedan vi skaffade barn förstås men dom går och lägger sig relativt tidigit och om bara Adam åker bort så får jag den där tiden. Jag

älskar

när Adam är borta, givetvis känns det bra eftersom jag vet att han kommer tillbaka. Precis som med allt annat så vore situationen annorlunda om han inte skulle komma tillbaka.

När hösten och mörkret smyger sig på går jag gärna på sena kvällspromenader, bara jag själv och lite musik i lurarna. Tankarna kommer och jag hinner bearbeta allt möjligt. Jag är verkligen en ältare, jag analyserar alla möjliga situationer och samtal och kommer så småningom till ro med alla tankar. Jag har ganska nära kontakt med mina känslor (även om det inte alltid verkar så eftersom jag håller väldigt mycket inom mig) och jag kan analysera fram vart alla känslorna kommer från, vad som gör mig upprörd, arg, ledsen, nedstämd, ger mig en klump i magen, lycka, glädje. När jag har gått en promenad och heft en mental diskussion med mig själv är oftast allt utspelat och jag är tillfreds igen.

Ja naturligtvis går jag inte och snubblar fram i kolsvarta mörkret, utan på gångvägen där det finns lyktstolpar men mörkret omsluter mig ändå.

Idag var en sån dag, även om det var ljust under promenaden. Jag harde lämnat tjejerna på förskolan och gick till affären för att panikhandla ett paket blöjor. När jag kom in genom dörrarna såg jag rätt in i ansiktet på en av mina kollegor. Inte särskilt märkvärdigt egentligen, dom kan man ju möta var som helst och det är försås inga problem. Men den här situationen var annorlunda.

Under min semester kom ett inlägg på instagram, av texten förstod jag att hennes man gått bort. Jag belv helt ställd, jag visste inte att han var sjuk? eller hade det varit någon arbetsplatsolycka/annan olycka? Jag fick en klump i magen och funderade mycket på min kollega och deras små barn. Efter ett par dagar fick jag veta att det varken var en olycka eller sjukdom (inte på det sättet som först tänker på). Han hade valt att avsluta sitt liv.

Familjen har ständigt funnits i mina tankar efter det, samtidigt som andra tankar smygit sig på, hur mår dom som ligger mig närmast? Skulle det här kunna hända mig?

Jag har funderat mycket på hur man bemöter en sån här sak. Min morfar tog sitt eget liv när jag bara var en dryg månad gammal och mamma har berättat mycket om den perioden i hennes liv. Det som gjort starkast intryck på mig var när hon berättade att det var väldigt få som beklagade sorgen, många låssades som ingenting alls, som att inget hänt. Som att min morfars liv inte varit värt något. Som om han aldrig funnits. Det hoppas jag att jag aldrig gör!

Nån dag kanske jag ska skriva om min morfar. Om vad som faktiskt hänt i min familj. Om den stora sorgen. Bara för att han faktiskt funnits, trots att så många faktiskt låssas som att han inte gjort det.

Jag gav min kollega en stor kram och sa att vi inte alls behöver prata om hon inte vill. Att jag finns här, och trots att vi aldrig haft den relationen, så kan hon komma till mig om hon behöver något. Idag vill hon prata och berätta och allt jag behövde göra vara att lyssna. Inte komma med färdig lösningar och inte hålla föreläsning, faktiskt bara lyssna.

Det krävs inte så mycket av oss, vi behöver inte komma med hela lösningen, vi behöver inte säga "rätt saker", ställa allting till rätta - för det kan vi aldrig göra. Vi behöver bara vara där, finnas till och tala om att vi vet vad som hänt och att det faktisk är en människa, en person, där bakom.