Vilken chock det var att få veta att man väntar tvillingar. Så svårt att tro på, min första reaktion var att hon kikade på samma bebis två gånger. Men tillslut zoomade hon ut så vi kunde se båda underverken samtidigt.

Adam tuppade av och jag kunde inte sluta le.

 

Även läkaren och barnmorskan blev eld och lågor när det visade sig vara två.

 

Eller jag kanske ska börja om från början..

 

Vi åkte som sagt in på gyn för att göra ett tidigt ultraljud eftersom jag var orolig när jag haft lite blödningar några dagar. Vi kallades in i undersökningsrummet och vår läkare Karin gjorde en gynundersökning där hon såg att jag blödde lite från livmodertappen. Helt ofarligt och väldigt vanligt sa hon. När hon ändå var där och grejsa passade hon på att ta cellprovet också.

Adam som ju är karl och inte så tuff som man tror tyckte att det såg väldigt obehagligt ut, inte nog med cellprovet Karin fortsatte sedan med vaginalt ultraljud - också obehagligt enligt Adam.

 

Det enda JAG vill veta i detta läge är om barnet har ett hjärta som slår. Om det saknar en arm eller två spelar ingen roll, bara det lever.

Karin börjar då med -å, här ser ni ett huvud. Jaha, tänker jag, hjärtat då? Så jag frågar - Ser du något hjärta då?

- Bilden blir svart och snart kommer bebis fram igen, -Det är två, säger Karin.

 

Jag förstår vad Karin tror att hon ser men jag kan inte med egna ögon se att det är två olika bebisar så jag tror henne inte. Adam känner sig helt matt i kroppen och måste sätta sig ner. Han har förstått att det är något fel, har vi fått ett nytt missfall. Det blir alldeles för mycket med alla obehagliga saker han nyss varit med om. Han sätter ansiktet i händerna och börjar gunga fram och tillbaka, som att han ska svimma. Det tror Karin också och Adam säger - Det känns som att jag ska svimma.  

Kvickt drar Karin bort ultraljudsaparaten, ropar åt Adam att lägga sig på golvet, springer till dörren och akutlarmar, tillbaka till Adam och hissar upp hans ben i luften.

Jag kan inte låta bli att skratta när jag ligger där i stolen med benen i vädret och muttan vänt mot dörren där halva gynavdelningen kommer inrusandes. Karin börjar ryta ut order, - hämta saft år pappan, -ta hand om honom, - ta över hans ben, jag måste ta hand om mamman.

 

Jag lovar att jag kommer alldrig glömma denna sund så länge jag lever.

 

När allt har lugnat ner sig och Adam har hämtat sig och förstått att det inte alls är något fel, det är bara fler än förväntat i min mage, kikar vi på dom igen. Dom där underbara små pluttarna i min mage som delar samma moderkaka.

 

Eftersom Karin också är glad över upptäckten traskar vi vidare till ett annat rum för att göra ett "riktigt" ultraljud (på magen) med bättre bildkvalité. Vi kikar på dom, mäter och förundras. Enäggstvillingar, fantastiskt! Men även större risk för olika komplikationer som havandeskapsförgiftning, graviditetsdiabetes, tvillingsyndromet (där den ena tvillingen får all näring och fostervatten medan den andra lämnas nästan utan).

 

Det kommer att bli nogra kontroller och täta ultraljud. Nästa i v18, dvs mitten av februari.

V 14 och magen fortsätter växa i rasande fart, vart ska detta sluta? ;)