Ofrivillig barnlöshet kallas det visst. När ett par har försökt bli gravida under ett års tid men inte lyckats. Då kan man få hjälp.

 

Där är vi nu, eller nästan. Tio månader har det gått sedan missfallet och ingenting händer. Trösten att vi lyckats en gång tidigare känns väldigt avlägset.  Nedsatt fertilitet kallas det, sekundär subfertilitet är just vi drabbade av. Det innebär att man drabbats av missfall eller har barn sedan tidigare men ändå har svårt att bli gravid igen.

 

Att få hjälp att skaffa barn känns inte som ett misslyckande vilket jag trodde att det skulle göra. Tro mig, jag har tänkt den tanken många gånger. Nu känns det snarare som en lättnad, nu äntligen kan det bli vår tur.

 

Den största oron med att göra en barnlöshetsutredning är inte att det ska vara något fel, jag är ganska säker på att det är något vajsing med mina ägg eller äggstockar och det kan man alltid lösa. Det värsta skulle vara att få höra att vi inte alls kan få barn.

 

Jag rider en känslomässig berg och dalbana, många dagar är helt okey, till och med som förut skulle jag vilja påstå- jag mår bra, tänker inte så mycket på barn och fertilitet, jag känner att allt kommer att lösa sig så småningom. Andra dagar är jag på botten.

Varje gång jag tar ett gravtest är det som att få ett slag i ansiktet. Du är INTE gravid. Det finns inte ens en tillstymmelse till ett andra sträck på den är jäkla stickan. Ändå hoppas jag innerligt att det ska vara annorlunda nästa gång. Varför skulle det inte fungera den här gången? Vi gör ju allting "rätt".

 

Imorgon har jag tid för samtal med barnmorskan.