Jag älskar att springa i mörkret när det duggregnar, precis som idag. Jag håller ett lugnt jämt tempo och det känns som att jag kan springa i all evighet. Idag blev det dock "bara" en mil på precis en timma (en minut och tretton sekunder).

Löpning är min terapi, inte för att jag springer och tänker en massa, jag mår helt enkelt så jäkla bra av att kuta omkring i mörkret :) Men jag erkänner visst är det grymt motigt ibland och soffan känns himla skön, men efter löprundan mår jag alltid så gott så det är alltid värt det!

Man blir tydligen ganska blöt om fötterna när man springer i regnet.