Nåja, jag hade faktiskt gruvat lite eftersom jag trodde att det skulle stöta mycket i magen, men allt gick bra tack vare en fantastisk skoterchaufför (Adam, vad hade jag trott igentligen?) och superfina skoterleder.

Att det kan ta så lång tid att baka en liten bebis. Vissa dagar känns det som att dom aldrig kommer att bli klara, framförallt dom dagarna då jag sover dåligt, känner mig tung och klumpig, mår illa och har bortdomnade händer. 

 

Andra dagar förvånas jag över hur fort det igentligen gått, tänk det är bara tre månader kvar nu :) Tyngre och klumpigare kommer jag att bli så det är bara att stålsätta sig - men i slutändan kommer det att vara värt allt jag gått igenom!

Som sagt växer magen som bara den! Så idag åkte jag och mamma till stan och utökade min garderob lite, i nuläget kan jag faktiskt använda mina "första" mammakläder (och ett och annat linne från min vanliga garderob) men inte länge till. 

 

 

Två överdelar "att växa i" och strumpbyxor - jag och jeans gör nog slut om någon vecka känns det som ;) 

 

Jag var ju lite optimistisk för ett tag sedan och trodde att jag skulle kunna använda min vanliga jacka till sommaren. Det saknas redan drygt en decimeter för att jag ska få igen den.. haha :)

Men nu har jag minsann en jacka som jag får igen, med råge!

 

Jag rymmer även lite kläder under, vilket är perfekt eftersom vi åker till fjällen idag.

 

I helgen märkte jag hur mycket jag svällt de senaste dagarna, fredag kväll när jag klädde av mig hade jag djupa spår efter strumpor, byxor och trosor. Även fingrarna var tjocka som korvar. Anade ju att jag gått upp lite så jag vägde mig lördag morgon - det visade sig att jag ökat 2kg på fyra dagar! Lite väl mycket tyckte jag, framförallt eftersom risken för havandeskapsförgiftning är större för mig. Jag tillhör tre (!) av riskgrupperna att drabbas, första föderska, tvillinggraviditet och har en mamma som haft havandeskapsförgiftning.

 

För att få kontroll på läget åkte jag in på jobbet för att kolla blodtrycket och urinprov. Trycket hade stigit ytterliggare lite till 140/80 och det fanns spår av protein (äggvita) i urinen. Inte så farligt alltså men det kunde ju vara något på gång, ringde därför till 1177 för att få råd. Sköterskan tyckte att jag skulle ta det lungt och vila resten av helgen och kontakta min barnmorska på måndagen. Om jag skulle få huvudvärk eller flimmer för ögonen skulle jag åka in.

 

Helgen gick bra och inga konstiga symtom dök upp, så på måndagen ringde jag min barnmorska som ville att jag skulle komma in ett par timmar senare för ytterliggare kontroller.

 

Hos barnmorskan såg allt bra ut, blodtrycket 135/70 och det når inte gränsen för att kunna ställa en diagnos - övertrycket ska vara högre än 140 eller undertrycket högre än 90. Totalt har jag nu gått upp 9 kg under graviditeten. Vi diskuterade även min arbetssituation - jag vill ju gärna fortsätta arbeta så länge som möjligt men inte till vilket pris som helst förstås. Barnmorskan tyckte att jag kunde fortsätta arbeta om jag orkade, under förutsättning att jag skulle ta det lungt på jobbet, gå och vila om det blev stressigt och direkt sluta jobba om blodtrycket börjar stiga.

 

När jag ändå var på mottagningen passade vi på att ta veckans kontroller (hade ju igentligen en tid på fredag). Eftersom mitt blodvärde stadigt tickat nedåt tog vi venprover och även ett järnvärde. Blodvärdet låg på 116 och ferritinet på 46 (ska ligga över 13) så jag ska fortsätta knapra dubbla dosen järntabletter.

 

Vi lyssnade så klart på bebisarnas hjärtljud som slog lungt och stadigt på 148 slag/min. För första gången mätte vi även SF måttet- jag ligger ju lååångt högre än normalkurvan (eftersom den baseras på en singelgraviditet) och enligt kurvan är magen (storleksmässigt) i V 32, trots att bebisarna "bara" är i V 25.

 

På torsdag är det dags för UL på specmödra igen och veckan efter nytt barnmorksebesök för kontroll av blodtryck och urin. Kommer alltså hädanefter gå på kontroll en gång i veckan.

 

Hissgardiner i ett gammeldags tyg, blir nog perfekt :)

Alla dagar älskar jag min mage och framförallt dom som finns i den, men ibland skulle jag bara vilja skala av den och lägga den åt sidan och vila en liten stund innan jag tar på mig den igen.

Dom fortsätter att växa och ettan (den "stora" som ligger i startgroparna redo att komma ut) väger strax över 500g och den "lilla" (som ligger överst med huvudet uppåt) väger nu strax under 500g. Båda ligger inom normalvärdet men är i nedre kanten. Från förra tillväxtkontrollen för tolv dagar sedan har de vuxit ungefär 120g. Men dom följer sina egna kurvor och det är huvudsaken :)

Ettan var dessutom helt bananas i magen idag, h*n kickade på och gjorde kullerbyttor, det såg så roligt ut på skärmen ;)

Jag passade på att handla på vägen hem och sedan tog jag mig min välförtjänta vila. Med lite energi i kroppen tog jag mig an gardinerna jag håller på att sy till bagarstugan - nu är det bara en gardin kvar :) 

Så var klockan helt plötsligt halv fem och jag kantade iväg till gymmet för att träna lite. 

Nu har vi precis ätit och slagit oss ner i soffan, ikväll är det kvartsfinal för Skellefteå så nu ska vi bara njuta resten av kvällen :)

Jag har hittat på ett nytt motto: en melon om dagen är bra för magen :) 

Strax efter att jag blev gravid blev jag erbjuden att läsa en vidareutbildning och få den betald av mitt jobb. Det skulle innebära att jag blev specialistsjuksköterska inom palliativ vård. De som känner mig vet att jag gillar att studera och jag har alltid haft som mål att läsa vidare så det här erbjudandet kunde jag ju inte tacka nej till. 

Jag funderade och pratade igenom det med Adam i första hand, men också mamma som alltid ställer upp. Båda tyckte förstås att jag skulle ta den här chansen och pröva. Vårat barn som var beräknat till mitten på juli skulle alltså bara vara en dryg månad gamal när skolan startade men Adam skulle i så fall vara pappaledig och mamma skulle ställa upp och hjälpa till allt hon kunde. 

Utbildningen var på halvfart och lästes på distans via Sofiahemmet i Stockholm. Jag skulle absolut påbörja utbildningen (om jag tog mig in) och sen skulle vi se om det fungerade med en liten hemma.

Ett annat problem som uppstod var ju huset - det skulle aldrig fungera att ha en liten, vara mammaledig 50% studera 50% OCH bygga ett hus. Så planerna på det nya huset sköts upp ett par år.

Så vände allt igen! Vi skulle få tvillingar - inte en chans att jag skulle fixa att ha två små hemma OCH studera på halvfart samtidigt. Även att bygga ett hus under de här åren kändes som ett väldigt stort projekt. Alla planer gick i stöpet igen. 

Nu har vi dock insett att vi nog måste påbörja husbygget om ett år ungefär. Att leva med två små som börjar krypa och så småningom gå i det här huset känns minst sagt opraktiskt. Trappa till övervåningen där den enda toaletten finns, trappa till källaren där duch och tvättstuga finns - kan det bli mycket värre? Nog tror jag att vi kommer att fixa det (man löser allt man vill) men det kommer att krävas mycket av oss - speciellt mig som kommer att vara hemma ensam med dom på dagarna, jag kommer knappt våga gå på toaletten - och att bära med sig båda två upp för trappen för att kissa fungerar ju inte. 

Nu blir det ett nytt hus - bygget påbörjas nästa vår om allt går enligt planerna. 

Det har varit många turer hit och dit, men sånt är livet, man överraskas när man minst anar det. Den bästa överaskningen hittills är förstås de två underverken som jag och Adam skapat tillsammans!

Med knoddarna var det bara bra, dom har fortsatt att växa och väger nu ungefär 380g var (+200g sedan senaste ultraljudet för 3 veckor sedan). Ettan ligger fortsatt med huvudet nedåt medan tvåan har vänt sig och ligger också med huvudet ner :) Inga tecken på tvillingtransfusionssyndromet men ettan "äger" lite mer av moderkakan då navelsträngen fäster i mitten och tvåans navelsträng fäster mer i kanten. Det innebär att tvåan troligtvis kommer att väga lite mindre vid födseln.

Jag och min rumskompis Anna-Lena bor på trettonde våningen med jättefin utsikt över hela Liseberg :)

Nu pågår packningen, jag sa åt Adam att jag skulle prova ut vilka kläder jag skulle ha med mig och han kontrade med att det nog var en bra ide eftersom jag nästan inte kan ha några kläder längre.. Hade ju varit jobbigt att komma till Göteborg och upptäcka att alla kläder är för små ;)