Men först blir det en sväng till mamma och pappa, Simon har nämligen sovit där i natt och jag vill hinna gosa lite med honom innan han åker hem.

Det är en tanke och längtan som ligger och gror bak i huvudet, den växer sig bara starkare och starkare. Jag vill tillbaka till skolbänken.

I nuläget skulle jag nöja mig med att läsa en kurs, bara för att tillfredställa längtan lite. Jag har märkt att utbudet inte är det största, jag vill ju inte hoppa på vad som helst. Jag vill läsa något som är intressant och som jag kan ha nytta av på avdelningen (jag har ju inga planer på att lämna den än), det måste vara internetbaserat för att jag ska kunna jobba under tiden. Mitt förstahandsval är kardiologi (men den startar inte förrän till hösten igen), diabetes kan jag också tänka mig, sen vet jag inte. Är det någon av mina kära vänner som ber något bra förslag?

Jag är inte så sugen på att läsa någon VUB, men jag kan tänka mig att läsa magister eller master. Eller möjligtvis pedagogik så man kan undervisa.

En av sköterskorna från palliativa rådgivningsteamet sa idag att Mittuniversitetet står i startgroparna till en magisterexamen i palliativa vård och att hon tyckte jag borde läsa den. Blev sjuk sugen, om allt går som det ska (och inget annat kommer i vägen) så tänker jag söka in till hösten. Internetbaserat via Umeå universitet, kan det bli bättre? :)

Imorgon är sista arbetsdagen innan helgen, ska bli skönt med lång ledigt :)

Helgen är ändå fullspäckad, fredag är et after work på jobbet, lördag har Simon tvåårskalas och söndag blir det jobb här hemma eller i brorsans nya hus :)

Alla blommor som ska övervintra klipptes ner, alla grönsaksland/potatisland/jordgubbsland rensades, trädgårdsmöbler är inburna och så vidare. Känner mig riktigt nöjd!

Jag tog också in sista grönsakerna (förutom morötterna som klarar sig ute ett tag till). Det var inte så mycket kvar, vi har faktiskt nästan ätit upp allt redan ;)

Halv åtta var vi hemma igen med en härlig seger i bagaget. Heja AIK!

Jag ska alldeles strax slå igen mina gröna för om drygt sex timmar ska jag sitta i bilen mot Skellefteå. Ikväll är det öppningsmatch i Elitserien, eller SHL som det numer heter :)

När jag fått tag i mobil laddaren tänkte jag; äh, jag tvär tittar in på Åhléns och ser om jag hittar en present åt Simon (som fyller två om nästan två veckor).

Efter Åhléns, där jag för all del fann lite fina saker, var det dags för tårta. Självklart var ju denna goda skapelse en beställningsvara vilket gjorde att jag skulle få hämta den om en och en halv timma.

Vad gör en stackars tös på stan en och en halv timma då? Jo, hon shoppar :) 

Hem kom jag med mina matvaror, en tårta, barnleksaker (åt Simon förstås, men en del av grejorna (de flesta) ska han ha hos moster) och en del kläder (åt mig själv). 

Jag måste lära mig att kroppen behöver återhämtning för att orka.  Tävlingsmänniska som jag är måste jag springa fortare för varje gång jag springer för att vara riktigt nöjd men tillslut orkar inte kroppen längre.

Nu har jag tagit det "lugnt" i en och en halv vecka och sprungit utan att pressa kroppen så idag var det dags. Solen sken och det var varmt men ändå rent i luften, en perfekt dag att springa fort.

Idag är jag nöjd!

Sitter här hemma alldeles tårögd. Har prata både med min barnmorska och med gynmottagningen. Men nu är en utredning i all fall påbörjad och det känns så skönt (även om tårarna rinner).

 

Det är lång process som ska genom gås innan vi kan få någon hjälp. Först ska vi få hem nå papper att fylla i, efter det får vi en kallelse till läkare på gyn i Piteå. Efter lite förberedande prat och undersökningar ska vi få komma till en läkare på gyn i Sunderbyn och sen är vi igång med utredningen. Det är senare läkaren i Sunderbyn som beslutar vilken hjälp vi kan få. Men nu är allt det här påbörjat i alla fall , ett steg i rätt riktning!

Ofrivillig barnlöshet kallas det visst. När ett par har försökt bli gravida under ett års tid men inte lyckats. Då kan man få hjälp.

 

Där är vi nu, eller nästan. Tio månader har det gått sedan missfallet och ingenting händer. Trösten att vi lyckats en gång tidigare känns väldigt avlägset.  Nedsatt fertilitet kallas det, sekundär subfertilitet är just vi drabbade av. Det innebär att man drabbats av missfall eller har barn sedan tidigare men ändå har svårt att bli gravid igen.

 

Att få hjälp att skaffa barn känns inte som ett misslyckande vilket jag trodde att det skulle göra. Tro mig, jag har tänkt den tanken många gånger. Nu känns det snarare som en lättnad, nu äntligen kan det bli vår tur.

 

Den största oron med att göra en barnlöshetsutredning är inte att det ska vara något fel, jag är ganska säker på att det är något vajsing med mina ägg eller äggstockar och det kan man alltid lösa. Det värsta skulle vara att få höra att vi inte alls kan få barn.

 

Jag rider en känslomässig berg och dalbana, många dagar är helt okey, till och med som förut skulle jag vilja påstå- jag mår bra, tänker inte så mycket på barn och fertilitet, jag känner att allt kommer att lösa sig så småningom. Andra dagar är jag på botten.

Varje gång jag tar ett gravtest är det som att få ett slag i ansiktet. Du är INTE gravid. Det finns inte ens en tillstymmelse till ett andra sträck på den är jäkla stickan. Ändå hoppas jag innerligt att det ska vara annorlunda nästa gång. Varför skulle det inte fungera den här gången? Vi gör ju allting "rätt".

 

Imorgon har jag tid för samtal med barnmorskan.