Förlossningsberättelse

Vi blev återinlagda den 2 juli pga att jag tyckte att Lise inte rörde sig som hon brukade i magen. Pratade med barnmorskan på spec mödra här i Piteå som då ville att vi skulle köra en kurva. CTG blev inte godkänd pga för lite fosterrörelser hos foster två, dvs Lise.
Vi hade sådan tur att Nadine (läkare som vi ju täffat tidigare i Sunderbyn) var på plats i Piteå till klockan tolv (vi körde kurvan halv tolv), så hon kikade på den och bestämde sig för att göra ett ultaljud. Enligt ultaljudet mådde båda barnen bra, de hade bra flöden i navelsträngarna men Nea (ettan) hade lite lite fostervatten. Vi fick då köra en ny kurva medan Nadine tog kontakt med Åke som var i Sunderbyn den dagen. Tillsammans bestämde dom då att vi skulle återinläggas på BB för fortsatta kontroller. 
 
Det var bara att ringa Adam som var på jobbet och säga att det skulle bära av igen. Strax efter ett lämnade jag sjukhuset i Piteå och åkte hem för att duscha och äta lunch och Adam mötte upp hemma.
Vid tre var vi på förlossningen i Sunderbyn för ytterliggare en kurva. Denna gång blev den godkänd men Lise rörde sig ändå inte som hon brukade. Det togs en massa prover och sattes nålar, vi hade världens trevligaste barnmorska - Marie - som gjorde allt mycket enklare. Vi fick ett enkelrum på BB och sedan tyckte Marie att vi kunde fara ut och äta middag bara vi var tillbaka till klockan åtta för att köra en ny CTG-kurva.
 

Jag och Adam brassade iväg till Storheden och åt på Max (vad har dom egenligen gjort med sina strips? Dom är ju helt förstörda). CTG på kvällen visade sig vara den bästa under hela dagen och vi fick veta att man inte hade någon anledning att sätta igång en förlossning på kvällen. Vi skulle istället köra en ny kurva på förmiddagen därpå och då skulle man åter ta ställning till om det skulle bli igångsättning.
 
Så dagen därpå var vi åter på förlossningen strax före tio för att köra en ny kurva (som fortfarande såg bra ut) vi gjorde en vaginalundersökning som visade att jag var öppen fyra centimeter. Då tittade doktor Vivianne (som vi ju träffat förut och är väldens goaste) in. Hon ville också känna och beslutade sig direkt för att det inte var något att vänta på - vi skulle ta hål på hinnorna (till Nea förstås) och sätta skalpelektrod.
 
Sagt och gjort, klockan elva ganska precis fick jag byta om till nattskjorta, nättrosor och världens största binda för nu skulle det bli blött. Kvart över elva tog Marie (min barnmorska) hål på hinnorna och fäste elektroden på Neas huvud. Blött blev det, men det var inte det västa för det fortsatte ju att sippra fostervatten i flera timmar efteråt, då känner man sig ju inte så fräch direkt.
 
Jag hade en del sammandragningar innan hinnorna togs, men direkt efter kom värkarna, och dom kom tätt - en minuts mellanrum redan från början. Hela tiden hade vi koll på tjejerna, Nea med sin skalpelektrod och Lise med "vanlig" CTG-dosa. Värkarna ökade i styrka och vid undersökningen klockan ett var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter frågade Marie om jag inte vill pröva lite smärtlindring. Herregud tänkte jag, det går ju inte, om jag bara är öppen fyra centimeter och behöver smärtlindring redan(!) kommer jag ju inte ha kvar något tills det börjar göra ont på riktigt (även om det redan gjorde riktigt ont!). Men halv två gav jag med mig och sa att jag kunde testa lustgas, vilket tog udden av de värsta värkarna men gjorde mig både yr och illamående, så vi slog av den och jag använde bara syrgas.
 
Nu var det även skiftbyte på förlossninggen och vår nya barnmorska Emma (som vi ju så klart också träffat tidigare) tog över.
Kvart i tre gjordes en ny undersökning, fortfarande bara fyra centimeter (det här kommer aldrig ta slut!), blodtrycket steg (170/105) och jag önskade EDA. Klockan tre kom narkosläkaren och stack mig i ryggen (vilket inte känndes ett smack) och jag fick även blodtryckssänkande medicin intravenöst. Eftersom jag fortfarande inte öppnat mig något mer än då vi körde igång, kopplades även ett värkstimulerade dropp på.
Droppet ökades succesivt och tack vare ryggbedövningen (som dock tagit lite snett eftersom jag inte hade någon känsel alls i vänster sida men fortfarande kände av värkarna ganska ordentligt i höger sida) var det uthärdligt. Vid fyra tiden fick dom dock dra ner på dropptakten eftersom värkarna inte hann klinga av innan nästa kom, det blev alltså ingen vila alls mellan värkarna. Eftersom jag inte kunde använda mitt högra ben kunde jag ju inte heller gå på toaletten, så jag fick en kateter (inte alls en dålig erfarenhet med tanke på vad jag jobbar med). Att få en kateter var ju dessutom en baggis (lite obehagligt och man känner sig kissnödig hela tiden) jämfört med värkarna.
 
Men så helt plötsligt vid undersökningen klockan fem var jag nio centimeter öppen! Klockan sex var jag tio centimeter öppen och nu skulle bara Nea tränga ner i bäckenbotten. Blodtrycket började stiga (150/100) och vi fick ganska dålig kontakt med Lise inne i magen. Jourläkaren Danni kom in och gjorde ultaljud och konstaterade att hon mådde bra. Klockan var då sju och varje värk gjorde så fruktansvärt ont!
 
Tanken på att -det här går inte, dök aldrig upp. Allt jag tänkte var bara - det kommer att bli värre. Jag nådde aldrig till den punkt att jag ville ge upp eller ta mig därifrån, jag kände hela tiden att jag orkar lite till. Klockan åtta hade Neas huvud trängt ner mot bäckenbotten och jag fick börja krysta. Jag har ingen aning om hur länge krystvärkarna varade eller hur många dom var, allt jag vet är att två av barnmorskorna höll i mina ben eftersom dom skakade så mycket, läkaren Danni stod beredd med ultaljuds apparaten, barnmorska tre höll emot Neas huvud och barnmorska fyra gick runt i rummet och plockade med grejer, ökade droppet och sånt där. Adam satt vi mitt huvud och höll mig i handen hela tiden.
 
20.16 kom Nea till världen och hon började direkt skrika, det juvligaste skrik jag någonsin hört, och jag började störtgråta. Barnmorska ett och två höll fortfarade i mina ben, Danni höll fast Lise i magen så att hon inte skulle hamna på tvären, barnmorska tre förberedde för att sätta skalpelektrod på Lise och barnmorska fyra tog hand om Nea.
 
Adam fick Nea i famnen medan han höll min hand och när barnmorskan skulle ta hål på Lises hinnor och sätta elektroden gick vattnet spontant och elektroden sattes på plats. Det värstimulerade droppet ökas rejält för att kroppen ska förstå att det finns ett till barn att föda ut innan allt är klart. Vid första värken kommer fosterhinnorna ut. Var annan minut ökas droppet och Lises huvud håller på att tränga ner i bäckenbotten medan doktor Danni styr henne. Under den här tiden när värkarna börjar om och ökar i intensitet för varje gång tänker jag hur glad jag är att jag inte måste börja om helt från början, jag får liksom ett till barn på köpet vid första förlossningen. Det krävs sedan vara tre krystvärkar för att Lise ska födas 20.41. Henne får jag upp på bröstet på en gång och återigen rinner tårarna.
 
Själva utdrivningsskedet av moderkakan har jag som inget minne av, jag behövde inte ens krysta typ, bara trycka på lite. När allt var klart syddes två stygn invändigt och ett utvändigt, inte alls mycket, bedömd som ytlig bristning grad 1.
 
Två små, helt fantastiskt perfekta tjejer.
 
Förlossningsfikat kan ju faktiskt vara det godaste jag någonsin ätit. Efter fika och gos med tjejerna fick jag gå och duscha. Fy tusan vilken trasig och matt kropp jag hade, jag orkade inte ens stå och duscha.
Strax före tolv traskade vi över till BB och sov våran första natt tillsammans med tjejerna, den ena på Adams bröst och den andra på mitt.
 
 
Alldeles alldeles nya!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!