Ångest och tårar.

Känner att jag behöver skriva av mig lite. Det är ju numera bara nära vänner som jag litar på som läser bloggen så jag känner att jag kan skriva det jag behöver få ur mig..
 
Jag har haft några jobbiga veckor nu, det har gått snart två månader sedan missfallet och jag fick min första mens idag. Kroppen har med andra ord inte varit helt i schack kan man säga, dessutom har jag varig grymt skengravid i snart en vecka. Vilket tär ytterliggare på mig, gå runt med alla dessa besvär (kissar ofta, värk i mage, illamående, ömma bröst) utan att få lön för mödan så att säga. Idag när mensen kom började jag känna mig ännu mera deppig, jag grät en skvätt och kände mig lite bättre. Men tankarna går runt ändå..
Jag vet att det var jag själv som framkallade graviditetsymtomen, jag vet att de kommer för att jag så fruktansvärt gärna vill ha barn. Jag vet också att nästa månad kommer att vara likadan, och nästa efter det.. Jag vet också att ju mer man tänker på det desto svårare är det att bli gravid, vilket innebär att jag ju typ aldrig kommer att bli det igen, ja så känns det faktiskt..
Om man läser på lite ser man dessutom hur små chanserna verkligen är.. en genomsnittlig kvinna kan bli befruktad två dagar per cykel, vilket innebär att man måste pricka in de här dagarna rätt så bra för att det ska lyckas, endast  25% av de gånger man verkligen lyckas pricka in sker en befruktning, 50% av dessa befruktade ägg klarar sig och fäster i livmodern, 20% får sedan missfall pga något är fel (efter kontaterad graviditet). Som ni ser känns oddsen inte på min sida just nu. Vi har ju lyckts en gång så jag vet att vi kommer att lyckas igen, men just nu känns det så avlägset, dessutom är mitt mentala hinder ivägen för att vi ska lyckas. Jag får helt enkelt tänka på att inte täka på det, vilket är svårare gjort än sagt.
 
Jag tycker också att världen känns så orättvis, varför ska JAG av alla drabbas? Vaför blir alla andra gravida på första försöket, vissa trots att de inte ens försöker? 0 poäng på KASAM va?
Ibland känner jag faktiskt så, men jag vet att världen inte ser ut så och att det finns många andra som har det värre och kanske inte ens kan bli gravida. Men jag har intget tålamod att vänta, jag har väntat länge nog tycker jag. Det är bara att fortsätta och försöka hålla näsan ovanför vattenytan.
Den största besvikelsen tror jag beror på att jag hela tiden fantiserar.. till sommaren kommer det vara si, till hösten ser jag ut så.. nästa jul kommer det vara så här.. sen när alla fantasier går i krasch blir jag besviken så klart. Jag måste helt enkelt hitta på ett sätt att hålla tankarna i schack.



Kommentarer
Postat av: Elin

Vet du Therese jag tycker du har rätt att känna precis varje känsla du beskriver. Det spelar ingen roll att man har en massa annat att vara glad och tacksam över, ibland måste man bara få tycka synd om sig. Det gör nog de flesta då och då, även jag.

Även om det inte känns så just nu blir de allra flesta gravida, på ett eller annat sätt. Precis som du säger hoppas jag att du orkar hålla näsan ovanför och kämpa ett tag till, det kommer vara värt det till slut. Kram

2013-01-20 @ 19:59:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!