Kanske är det här värsta dagen i mitt liv. Jag är i alla fall glad att jag har en underbar sambo och en underbar familj som stöttar i alla lägen.

Jag har valt att lösenordsskydda min blogg för att kunna skriva lite mera personligt, nu har jag kontroll över vem som läser och vem som inte gör det.

 

 

Jag har längtat länge efter barn, i flera, flera år faktiskt. Men nu äntligen var det verklighet. Jag plussade lördag den 10/11 men vågade inte tro det, det kändes så overkligt, var det verkligen dags? Dessutom var strecket ganska svagt. Jag kunde ju så klart inte sluta tänka på det och på måndag morgon innan Adam for iväg till Gällivare för att jobba plussade jag igen, denna gång starkare. Ringde barnmorskan och fick tid redan på torsdagen.

 

Veckan gick och jag träffade barnmorskan för en första information, Adam kom hem från Gällivare och på fredagen (v6 5+1) berättade vi för mamma och pappa att de skulle få ett till barnbarn. Vilken lycka! På lördagen åkte vi till Boden och hälsade på syrran och Tord, självklart berättade vi även för dom att vi skulle få en liten bebis, även om det var länge kvar.

 

Till helgen kommer Kicki och Esa så vi tänkte överraska dem med nyheten under middagen. Jag tänkte åka förbi och hälsa på Peter idag och berätta för den blivande morbrorn. 

 

Jag och Adam hade bestämt oss för att vänta med att berätta för resten av släkten och vänner till efter v12 för att vara lite säkrare.

 

I morse klockan fyra började jag blöda, förstod på en gång vad det var. Adam var ju i Gällivare så jag var ensam hemma. La mig i sängen igen och grät mig till sömns. Vaknade strax efter sju, gick på toaletten igen men jag blödde fortfarande så jag ringde till Adam och berättade att jag fått missfall. Han tänkte komma hem, men jag sa att det fanns ju ingenting att göra åt saken så han kunde lika gärna vara kvar på jobbet. La på och ringde mamma, grät redan när hon svarade så hon sa bara; Jag kommer till dej! 10 minuter senare var hon här.

 

Vi har suttit och pratat och gråtit tillsammans i flera timmar. Jag ringde ju så klart även barnmorskan som sa precis det jag förväntat mig, att det var sannoligt ett missfall men att man inte kan kontrollera det med ultraljud eftersom det fortfarande är så tidigt i graviditeten. Det är bara att vänta och se. Men jag vet redan att det är ett missfall, jag behöver ingen ultraljud för att bekräfta. Jag känner mig alldeles tom inuti och jag känner mig inte längre gravid.

 

Just nu känns livet bara tomt, men trösten är att jag vet att det kommer att bli bättre men jag måste ge mig själv tid att sörja. För även om det var tidigt i graviditeten hinner man ju planera, tänka och glädjas så mycket.

 

Just i danna stund tycker jag nästan mest synd om Adam som är i Gällivare på jobbet och sörjer, jag vet att han igentiligen skulle vilja vara här. Det var ju faktiskt hans barn också!