När jag pratade med barnmorskan i tisdags ville hon att jag skulle ringa till gyn på fredag om inte blödningarna minskat, vilket de så klart inte gjort. Så idag på morgon ringde jag till gyn för att höra hur jag skulle göra. De ville så klart att jag skulle komma in på koll klockan 11. Eftersom jag var på jobbet pratade jag med mina fina kollegor som ordnade att någon tog över mitt vårdlag så att jag kunde åka. Skönt att Adam var hemma så han kunde följa och hålla mig i handen. Vem tycker om gynundersökningar egentligen? Det är nog det värsta jag vet, till och med värre än tandläkaren.

Som tur var fick vi träffa en supergullig läkare som var jättefin att prata med. Hon kikade, kände och klämde och avslutade med ett ultraljud. Ingen bebis i magen (det visste vi ju redan), slemhinnorna såg tunna ut (vilket var bra), äggstockar och äggledare såg fina och produktiva (!) ut, det skulle inte vara några problem att bli gravida igen sa hon. Det fanns inget behov av någon skrapning och det finns ingen misstanke om utomkvedshavandeskap eftersom gravtestet dom tog var negativt.

Just nu känns det som att jag inte vill försöka igen, jag vet inte om jag orkar utsätta mig för det här en gång till. Men jag vet också att jag kommer att ändra mig bara jag får lite tid och distans, så nog kommer det sluta med en liten bebis för oss också så småningom.

Vi berättade för Kicki och Esa idag, Kicki började gråta så det gjorde jag också.. Jag har blivit så känslig just nu, så fort någon på jobbet frågar hur jag mår kommer tårarna sipprande, även om jag egentligen inte är ledsen.. Konstigt, jag inte van att vara så känslig (och definitivt inte van att gråta för allt och ingenting), men jag vet ju vad det beror på och att det kommer att gå över.