Adam har alltid sagt att han inte vill skaffa barn förrän han är minst trettio. Vi har väl inte varit direkt överens där eftersom jag har velat skaffa barn sedan jag var nitton. Längtan efter barn var väldigt stark efter jag tagit studenten och fått fast jobb direkt. När jag började plugga la jag barnplanerna på hyllan, men om jag ska vara ärlig så skulle jag inte tvekat att skaffa barn under utbildningen om Adam velat.

 

Efter att Simon kom till världen har Adam ändrat uppfattning om barn, han har insett hur underbert det är med dom små liven! 

 

 

Nu har jag pluggat färdigt och fått jobb. Vi har skaffat hus och har ett stabilt förhållande, det kunde ju inte vara ett bättre tillfälle att skaffa barn just nu. Vi började "försöka" för fem månader sedan och i början på november kom aldrig mensen, men det ville sig ändå inte. Nu hoppas jag bara att det inte ska ta ytterliggare fem månader innan jag plussar på en sticka igen. Det är ju inget som säger att det kommer att gå vägen nästa gång heller.

 

Att längta efter barn men att inte få några (vad det än beror på) är jättejobbitg. Ibland känns det som att det aldrig kommer att bli min tur. Jag har stått berdvid och sett vänner och bekanta få barn och min längtan minskar inte. Ibland längtar jag så att det känns som att hjärtat kommer att brista, att sedan vänner, bekanta och släktingar tycker att det är på tiden att vi skaffar bar gör det inte lättare.

 

Jag får ofta frågan -När ska ni skaffa barn då? -Är det inte dags för er snart? *blink blink* Jag förstå att man som nybliven förälder är jättelycklig och vill att andra ska få uppleva samma lycka som en själv, men att ständigt få frågor om barn när man inte vill något hellre än att få barn sänker en och jag får alltid en klump i magen när jag får frågan.

 

Nu blir det ju säkert våran tur så småningom och jag längtar jättemycket, men just nu vill jag ta en paus, både från att försöka (hoppet och besvikelsen varje månad) och från frågorna.